Sal efter sal med bilder av sorgsna ansikten och nedslagna blickar.
I början av 2000-talet. Långa köer ringlar utanför ett museum i Paris. Därinne pågår en jätteutställning om melankoli i konsten. Sal efter sal med bilder av sorgsna ansikten och nedslagna blickar. Huvuden dystert lutade i handen. Trötta, bortvända kroppshållningar. Den enorma katalogen, lika tung som sitt ämne, heter "Melankoli: genialitet och galenskap".
Allt är förföriskt och sugande, som ett dunkelskönt vatten. Men vad är det som lockar? Är inte melankoli en motbild till det vi strävar efter idag: kontroll, styrka och hälsa, passion och entusiasm?